Mulle & Masse - två småländska pionjärer

Erik ”Mulle” Holmqvist och Oskar ”Masse” Holmqvist var Smålands första landslagsmän i fotboll. De spelade i IFK Norrköping (på 1940-talet) men kommer från Emmaboda.

Sommaren 1939 var varm och behaglig, men krigsmolnen tornade upp sig över Europa. Hitler kastade lystna blickar på fristaden Danzig och konflikten med Polen syntes alltmera oundviklig. Oron förmärktes som inför ett annalkande oväder. Det var sista sommaren före kriget.
I Sverige rullade fotbollen som vanligt. Elfsborg vann allsvenskan när serien slutade i maj och kvarterslaget Gårda BK från Göteborg med den förhoppningsfulle tonåringen Gunnar Gren, slutade femma. Nere i småländska Emmaboda sprang två bröder ur en syskonskara på fem och rullade fotboll på ett sätt som väckte uppmärksamhet långt utanför köpingens gränser. En gång, när bröderna ännu var små, åkte pappa till Stockholm i något ärende och kom tillbaka med en fotboll i present. Blott den som minns vilken position “grabben om ägde bollen” hade i kamratgänget i fattigsverige, förstår betydelsen av bollköpet. Emmaboda IS höll mestadels till i Sydöstra trean, samman med lag från Växjö, Kalmar och Blekinge. Klubben hade dock tidigt förstått att anlita bra instruktörer, bl a förre landslagsspelaren Calle Wijk med förflutet i IFK Malmö.
Den äldre av de båda, Oscar “Masse” Holmqvist, spelade center och fruktad målskytt, medan brodern Eric “Mulle” serverade smörpassningarna. De båda var mycket olika. Oscar var stark och atletisk. Han var en duktig brottare med en hel del meriter i den grenen, medan Eric var rund och teknisk, en bolltrollare och konstnär som gjorde vad han ville med bollen - och motståndarna. Gamle fotbollsexperten och journalisten R:et Eklöw skrev om “Mulle” både lyriskt och träffande: “Han är mjuk i kroppen som en kattunge, och när man ser honom i arbete, så påminner han närmast om en kattunge som leker med ett garnnystan”.

Husqvarna IF blev blåsta
Den första uppmärksamheten resulterade i debut för de båda i smålandslaget. Att spela i landskapslaget mot Blekinge, Östergötland eller Halland var på den tiden en större ära än vad vi i dag kan föreställa oss. Det var ett sätt att visa upp sig i ett distrikt som skulle få vänta ytterligare sex år på sitt första allsvenska lag.
Inför 1939 års match mot Östergötland i Norrköping ordnades på Stadsparksvallen i Jönköping en testmatch mellan ett A- och ett B-lag av Smålands bästa spelare. I det senare spelade Holmqvistarna och i A-laget stod Torsten “Lindy” Lindberg från IK Tord i mål. Fem bollar fick han hämta ur nötmaskorna, den där fredagskvällen sedan emmabodabröderna bjudit upp till en lustiger dans.
När dessa sedan reste hem hade de en inbjudan från Husqvarna IF att komma upp och provspela på Vapenvallen. Äventyret hade börjat.
Efter det att “Masse” gjort två mål i HIF-tröjan mot schweiziska ligalaget Luzern, fattade Husqvarna att man hittat guldklimpar. Mitt i sommaren gjorde HIF en helgturné i Blekinge och öste därvid in mål. “Mulle” och “Masse” svarade för 14 av de 16 mål som tillverkades! Självklart blev det snabbt arbete för metallarbetaren Eric och tapetsören och stenhuggaren (!) Oscar på Vapenfabriken. “Mulle” hade lärt till metallarbetare på Karlströms Mekaniska Verkstad i Emmaboda, Ungefär 14 dagar varade Husqvarnas lycka. Sedan slog stora stygga vargen till! I efterhand kan berättas att också Tord var med i budgivningen. Torsten Lindberg hade redan året innan, efter en Iandskapsmatch i Blekinge, tipsat sin klubbledning om de båda jättetalangerna men mötts av en anmärksningsvärd likgiltighet. 1939 gjorde man iallafall ett försök. Då var det för sent.
Carl-Elis “Nalle” Halldén (egentligen från Sleipner) var mannen som satt sig före att bygga upp IFK Norrköping. Han gjorde det med metoder som var både okonventionella och omdiskuterade. Våren 1939 hade IFK misslyckats med att ta sig till allsvenskan, det fick inte ske igen. “Nalle” hade en bil som kallades “Svarta Maja” och den dök upp lite varstans i Småland denna sommar. Mamma Holmqvist i Emmaboda som fick besök av den charmerande “Peking”-ledaren, bjöd på kaffe och gav företaget sin välsignelse. Sedan gick turerna till Huskvarna och där lär man visst vid något tillfälle ha kastat sten på bilen. Resultatet av uppvaktningen blev att bröderna bytte den vit-gröna dressen mot Norrköpings vit-blå. “Mulle” blev svetsare på Manus fabriker i Norrköping och Oscar chaufför på Litografen. Våren 1940 vann IFK div II östra före Surahammar medan Tord åkte ur samma serie och HIF klarade sig kvar med viss möda. Vem vet, kanske hade Huskvarna fått Smålands första allsvenska lag om “Nalles” smålandsmanöver misslyckats? Bröderna Holmqvist krossade nästan ensamma Reymersholm i kvalet och “Masse” gjorde 12 mål första allsvenska säsongen. Guldepoken var på väg.

Två mål i Iandslagsdebuten!
20 oktober 1940 var det dags för “Mulles” Iandslagsdebut, den skedde i Idrottsparken i Köpenhamn inför 40.000 patriotiska danskar och det kunde varit lättare för den 23-årige emmabodagrabben. Danskarna ledde länge med 3—1. Mulle spelade högerinner innanför Göteborgs Arne Nyberg med Elfsborgs Sven Jonasson på andra innerplatsen. I matchens slutskede presenterade sig den småländske debutanten och med två smarta mål räddade han oavgjort åt Sverige. Man kan tycka att detta var en drömsuccé, men den tidens förståsigpåare var svårflirtade. Sven Jerring tillkännagav i sitt radioreferat att han inte skulle nämna Eric Holmqvist vid hans smeknamn förrän han gjort sig förtjänt av det. Efter första målet föll han till föga. I Arbetet skrev Harry Lundahl, tidigare landslagstränare: “Smålänningen gjorde två mål (vilket är bra) — men gjorde ingenting i övrigt (vilket är mindre bra)” . Man hade pretentioner minsann!
Året efter debuterade “Masse” som landslagscenter bredvid brorsan. Det skedde på Råsunda mot Tyskland, när Garvis Carlsson gjorde 3 mål och svenskarna vann med 4-2. Året efter gjorde han första (och enda) landskampsmålet i Köpenhamn i förlustmatchen (1-2).
“Mulle” spelade i allt 10 landskamper medan “Masse” gjorde fem framträdanden i den blågula tröjan, de flesta som back. En syssla som han blev omskolad till sedan Gunnar Nordahl (genom herr Halldéns vänliga förmedling) fått anställning vid brandkåren i Norrköping.
Det ringa antalet landskamper kan till en del förklaras av krigstiden, men landslagsmålvakten Torsten Lindberg, som under hela Norrköpings guldperiod spelade tilsammans med bröderna, menar att åtminstone Mulle nog skulle haft fler landskamper om han inte varit så fruktansvärt nervös inför de stora matcherna.